och det fanns inget att egentligen fly från, bara inget mer att ge.
Sitter i sängen, är less på livet för tillfället.
Blir vek av detta, blir vek av att ingen någonsin ställer upp och trött på att ha det såhär. Känns som om det aldrig kommer ta slut och hoppet börjar försvinna, faktiskt. Gång på gång tror jag hela tiden att allt blir bra, gång på gång kommer det tillbaka och dåligare och dåligare saker händer mig. Finns det ens någon ände på detta?
Fast ne, egentligen ska jag väl inte klaga. Jag har ju Erik och jag har ju världens finaste vänner, egentligen.
Men ibland ska allt gå emot och oavsett om man gräver ner sig under marken fortsätter det bara. Känns som om det aldrig har något slut. Fast det har det ju, eller? Det är iallafall det jag försöker inbilla mig.
Sitter i sängen, väntar på den bästa tjejen i världen. 
