elinhansen

Det är något som känns annorlunda i hjärtat. Jag kan inte sätta ord på det, eller jo jag kanske kan men jag kanske inte vill. Jag kanske inte vågar. Jag är inte så arg längre. Jag beskyller inte. Det är en sak att säga något men en helt annan sak att faktiskt känna det men nu, tja, nu tror jag att jag är där. Eller i alla fall i närheten. Jag ramlar över något jag önskar att jag inte ramlat över och min första instinkt är paniken, den som funnits där så länge, som om kroppen har vant sig med att reagera i panik. För att det är så den har betett sig under alla dessa månader... år. Sen ett djupt andetag, måste jag verkligen reagera såhär? Känner jag verkligen såhär? Nej. Jag känner en besvikelse över att vissa saker har blivit som de blivit men även en nyfunnen förståelse. Allt handlar om tajming. Jag är ledsen över att den ibland har varit fel.