elinhansen

”Jag och min lilla son levde på socialbidrag, länge. Först kunde jag inte få jobb eftersom jag inte hade dagisplats, sen kunde jag inte få dagis, då jag inte hade jobb.

Socialbidraget skulle täcka mitt uppehälle plus hyran, minus bostadsbidraget. Det var också ett extra bidrag för barn, minus barnbidrag och bidragsförskott, som jag fick från Försäkringskassan då barnets far inte bidrog till sonens försörjning.

Dessa pengar drogs av från socialbidraget.

Och då normen för barn var lägre än barnbidrag och bidragsförskott tillsammans fick jag inget bidrag för mitt barn, däremot drogs det pengar från min norm. Jag hade alltså en mindre summa pengar att röra mig med, än om jag varit ensamstående utan barn.

Pengar till ny barnvagn när den gamla begagnade gick sönder hade jag inte.

Pengar till vinterkläder åt mig och min son hade jag inte. Man sa att jag skulle lägga undan för att få råd till detta. Men lägga undan av vad? Jag levde ju på existensminimum. Och så fort jag fick en liten summa pengar, ett extrajobb eller ett bidrag så drogs de pengarna från socialbidraget.

Och när vi till slut fick dagis hade vi inte pengar till ”utflyktskassan” och ”blöjkassan” och det var inget som Socialbyrån täckte upp för.
När barnen fyllde år skulle föräldrarna bjuda alla dagisbarn på glass. Jag som knappt hade råd med potatis och lök.

Jag försökte förklara situationen på föräldramötet. Det blev tyst. Björns pappa var advokat, han skruvade på sig. Elins mamma var läkare, pappan arbetade som lärare. Eriks mamma och pappa var forskare på universitetet båda två, de tittade ut genom fönstret. Den som kom till min undsättning var Sofis pappa. Han blev förbannad och sa att: Fattar ni inte att alla inte har lika mycket pengar som ni?
Att vara fattig bland fattiga är lättare än att vara fattig bland rika tänkte jag.

Det finns inga fattiga barn i Sverige, den som säger denna mening har inte rätt att yttra sig om han/hon själv inte legat i sängen med tårar utav hunger."

/Skrivet till en utredning maj 2011